Sitter på tåget i värmen. Alla fönster är öppna så det fläktar i håret. Men ryggen mot sätet är lite svettigt... :) Dricker en ljummen cocacola och tänker på veckan som gått. Det är lite knäppt hur man så här när ett läger är slut bara har positivt att säga om det! När jag kom ner till gullbranna ville jag bara hem. Var inte alls sugen på läger, men det vågar man ju inte säga bland alla jättetaggade ledare =) Sen när kidsen kom kändes det genast bättre, men inte kanon. Har upplevt en väldig trötthet som har fått mig att gå undan ganska mycket och vara för mig själv. Det var en jobbig känsla. Men nu i efterhand tror jag nästan att det var Gud som förberedde mig på både de glada och tunga saker som jag fick möta! Jag fick tid att rensa skallen och var inte så rörig när jag behövde vara närvarande till max. Visst har det i vissa stunder varit galet irriterande när tonåringarna som jag sagt till hur många gånger som helst ändå inte är tysta utan skriker till varandra mellan tälten. Och visst blev vi modfällda när regnet öste ner andra dagen och vi fick gräva gropar och ösa vatten. Men sen kom solen. Den underbara varma och strålande solen vid kusten! Och mitt ungdomsledarhjärta spricker av stolthet när jag tänker på min tonåring som gick upp på stora scenen inför 1000pers och berättade hur hon hatat sig själv och hur Gud mött henne och hjälpt upp hennes självförtroende och fått henne att inse att hon är unik och bra som hon är. Att hon är värdefull! Kära nån, tjejen som va så blyg och inte ville prata inför folk klev upp på scenen med en säkerhet som tycktes helt naturlig, som att hon inte gjort annat! Man fattar om igen att det är för detta man lever! Att se unga människor möta Gud är helt otroligt! Hur trött jag än var innan och hur surt det än var att jag inte fick sova på nätterna så var det värt det. Att få bygga ännu mer på relationerna och förtroendet med tonåringarna. Att få skratta, gråta, lyssna, ömma, be för och be med dom. Obeskrivligt! Att jag skulle få ett sånt hjärta för tonåringar trodde jag aldrig!