att jag är otroligt tacksam för vänner. Vänner som känner mig utan och innan. Vänner som ibland vet vad jag behöver när jag inte ser det själv. Vänner som ställer upp och orkar lyssna. Vänner som hjälper mig att glömma. Men framför allt vänner som bär när jag inte orkar bära mig själv! När mina ord tar slut och jag inte ens orkar vända mig till Gud som ändå är den bästa vän jag har, då finns dom där. Vännerna som kan forma orden jag inte orkar. Vännerna som kan be bönerna jag inte klarar att be. Det är då man inser att vänner är en av Guds dyrbaraste gåvor! Och det är då man inser att Han känner mig bäst av alla. För han sänder vännerna i min väg fast jag inte hunnit be om det. Han ser mitt hjärta och mina tankar och Han vet vad jag behöver!